Dagen jag fruktade kom fortare än väntat, trodde den skulle försvinna eller att jag skulle råka missa om jag ständigt tänker på annat.

Men så fort jag blev ensam i lägenheten på Katarina bangatan, dörren hade inte ens hunnit Slagits igen innan jag hann rasa samman och gå sönder tiotusen gånger om, hamnar i någon panik-hysterisk-ångestfylld sinnestillstånd och kan inte förmå mig att sluta gråta, det är tårar precis över allt.
Lämnar söder med rödgråtna ögon och åker hem till den ännu mer mörka och ensamma villan, går inte upp på övervåningen för vet att bara se det tomma rummet snett mittemot kommer få mig att rasera. Och att jag aldrig igen kommer få springa in och stöka ner eller bo med den enda personen i världen som betyder trygghet för mig. Så jag står kvar nere. I köket och gråter i min sallad och försöker andas normalt utan framgång.

Jag har världens finaste vänner. Jag kan komma på mig själv att att tänka hemska tankar som att dom skulle försvinna, hela bröstkorgen fylls med panik och hjärtat sitter i halsen och jag måste ringa och höra deras röster. Vill inte leva i en värld där ni inte finns, för vem skulle då finnas här när alla andra sviker och bevisar att det aldrig fanns samma tillit och att det är bara jag som värdesätter personer mer än vad jag någonsin får tillbaka.

Det kommer aldrig finnas någon eller några som kommer vara så nära mitt hjärta som Sabina och Mihiri. Ingen. Någonsin. Och om någon skulle skada dom eller säga något nedlåtande kommer jag inte bara stå där på tå Och se ner i marken. Ingen skador dom som håller mig ihop. Jag älskar dom så mycket att det inte finns tillräckligt med plats i min kropp.

Köper lycka

Har nästan bott i Alice säng dom senaste dagarna, hon är bra. Vi går ut en torsdag och bara låter kvällen bli som den blir, regnet öser ner och vi dricker öl på söder. Springer sedan flera timmar och öl senare bort till världens bästa fast food ställe på medis, hälsar alltid lika glatt på oss när vi på ostadiga ben beställer bästa falafel i bröd helg efter helg. Alice beställer någon bifftaki i bröd och säger "extra tomat tack" då går det inte att sluta skratta. Vi pratar om sånt som man egentligen inte gör när man är nykter så nu pratar vi i timmar om allt som egentligen skulle vara glömt eller gått vidare ifrån, men det är inte så jävla enkelt så vi klagar, analyserar, skrattar och erkänner att vi saknar.
Somnar sedan som alltid i bästa sängen på repslagargatan och viker oss av skratt tills vi inte kan andas. Hon är bra min Alice.

Känner en sorts frid, är rofylld och tom på samma gång. Jag andas fortfarande plusgrader och det är snart januari. Egentligen skulle jag just nu dansat som alla andra på sommar men blev andra planer och dansa kan jag göra imorgon. Hela jul-stress-kaoset nådde mig riktig aldrig i år så livet är lite lättare än väntat och jag kramades med finaste lillasystern och vi öppnade klappar och det var okej.

Känns som inget kan nå mig, att jag bara kan rycka på axlarna och inget mer med det. Det är vädigt nytt och jag vågar inte känna enda ut, känns som det är en bubbla som jag så lätt kan spricka hål på om jag går för nära. Och om den spricker så är jag tillbaka på ruta ett och måste klättra hela vägen upp igen. Men tills dess så är jag gärna kvar här för det känns som jag nu kan vidga nya vyer utan att känna att jag vill tillbaka till något som inte finns kvar.

Tittar slaviskt på så mycket bättre. Sista avsnittet och blir alldeles nere och vill inte. Vill mer än allt bara hänga med Jason, Wiehe och Ledin. Vill hoppa runt i kanindräkt med Eva Dahgren och e-type. Spela saxofon med Laleh och Lena philipsson börjar växa på mig. Jag vill vara 12 år igen och hänga på kollo med dessa underbara människor.

Går på ovärda event och fryser. Känner mig mest bara bortkommen bland unga tjejer uppklädda till tänderna och diverse bloggare och dylikt. Men i den hela besvikelsen på kvällen kan vi ändå skratta åt saken, jag och Sabina. Beger oss hem nästa direkt och förbanna kylan och partyfeets. Och Sabina mitt hjärta åker med mig hem hela vägen för jag känner mig så liten och vill inte åka själv, trots att egentligen så går det inte och hon borde åka hem så struntar hon i det för att följa mig hem. Vi pratar om sena sommarnätter medans vi går gångvägen, och jag ältar och river upp sommarminnen som jag inte borde gå runt och riva upp sådär, och det vet Sabina också men snäll som hon är låter hon mig mata på tills vi kommer innanför dörren och värmen.

Gör iordning te som är för varmt, glömmer sedan bort det som resulterar i att jag får dricka kallt te. Läser Hanna Hellquist's (fantastisk kvinna) krönikor ihop om att komma på bättre humör. Men den här kvällen är helt meningslös för jag får varken något gjort och alla verkar just nu saknar ett par kromosomer. Tack för mig och denna meningslösa dag.